Ladybloggen: Ingen kvinna inom synhåll när regeringen utser chefer till prestigeposter

Anna Wetterqvist

Riksåklagare Anders Perklev, Rikspolischef Anders Thornberg, Kriminalvårdens generaldirektör Nils Öberg, Säpo-chef Klas Friberg, Domstolsverkets generaldirektör Martin Holmgren och Brottsförebyggande rådets generaldirektör Erik Wennerström. Foto: Erik Mårtensson/TT, Claudio Bresciani/TT, Lars Pehrson/TT, Janerik Henriksson/TT, Anders Wiklund/TT och Pontus Lundahl/TT

Regeringen har haft två strålande möjligheter att välja en kvinna till en viktig topposition. Först ny Rikspolischef och sen ny Säpo-chef. Men icke – det blev två män – igen. Vi har därmed bara män i ledningen för Sveriges största prestigemyndigheter inom det straffrättsliga området. Ingen kvinna inom synhåll, utom möjligen i passagerarsätet. Inom kort ska regeringen dock utse ny Riksåklagare.

Polisen, Åklagarna, Domstolarna, Kriminalvården och Brottsförebyggande rådet har män, män och åter män som högsta chefer. Nyligen blev två av tjänsterna lediga och tillsattes med två nya män.

Är det verkligen så att det inte finns en enda kvinna i hela Sverige som hade kunnat axla rollen som Rikspolischef eller Säpo-chef?

Detta känns så gammalmodigt och jag kan bara konstatera att det verkar vara samma idéer om manligt och kvinnligt som styr regeringens rekrytering till prestigemyndigheter som styr inom näringslivet och mediavärlden.

Detta är föreställningar lika gamla och konserverade som burkarna längst in i källarförrådet. Eller som den mest kända bortförklaringen brukar formuleras: ”Det saknas kompetens”, ”det fanns ingen som ville”.

Bakom stängda dörrar fylls argumenten på med de mer ljusskygga varianterna: ”Hon har samarbetssvårigheter”, ”hon är för gammal”, ”hon är för tuff”, ”hon är för snäll”, ”hon är för försiktig”, ”hon är för ambitiös”, ”hon är för engagerad”.

Om det ens förekommer några diskussioner alls om kvinnliga kandidater.

Under politikernas och de höga tjänstemännens genusmedvetna kavajer döljer sig kanske en rädsla, men framför allt tror jag att det finns en ovilja att utmana föreställningarna om vad som är kriminalpolitik, viktiga rättsfrågor och modern brottsbekämpning – och vem som ska leda det arbetet.

Jag tror inte en sekund på att det saknas kompetens eller självförtroende hos kvinnorna. Däremot saknas det ofta adekvat uppbackning för kvinnor att kunna kliva in på de högsta positionerna. Och det saknas ”utbildning”. Vi får helt enkelt inte lära oss hur man gör.

Framgång bygger på sammanhang, kunskaper, uppbackning och uthållighet. Ingen vettig person tackar ja till ett krävande och exponerat jobb där man redan från början vet att man inte kommer att ha något stöd.

Vi kvinnor vet också att straffet för att misslyckas är mycket hårdare för en kvinna än för en man. Det får vi däremot lära oss redan när vi är små.

Nu ska det snart utses en ny Riksåklagare, kanske det blir en kvinna? En kvinna som kanske till och med lyfter fram andra kvinnor? Jag håller tummarna så händerna blir blå.

Om det också blir en man kommer min tro på mänskligheten att dö en smula.

/Anna Wetterqvist