Tack Madeleine Leijonhufvud, professor emerita i straffrätt, och föreningen FATTA för allt ni gjort för att övertyga opinionen och våra politiker om att en sexualbrottslagstiftning baserad på samtycke är nödvändig.
Det ligger ett långsiktigt och enträget arbete bakom att Sverige förra veckan äntligen fick en sexualbrottslagstiftning värd namnet. Visserligen delvis urvattnad genom att man tummat på tydligheten om vad ”frivillighet” faktiskt innebär och därmed har öppnat en möjlighet för att ”hon ville nog ändå”.
Justitierådet Mari Heidenborg föreslog ursprungligen i sin utredning en både striktare och tydligare formulering om vad just frivillighet borde innebära – bland annat om hur detta skulle ”komma till uttryck”.
Jag minns när Madeleine Leijonhufvud i en av otaliga debatter slog fast att det inte var fler fällande domar som var meningen utan att det skulle bli färre övergrepp. Det är män som ska få det här budskapet om var gränsen går och kvinnor som ska ha stöd i lagstiftningen för att säga nej, klargjorde hon.
Med hennes outtröttliga engagemang och hennes bärkraftiga argument har hon enligt mig gjort mer för kvinnor i vårt land än många andra som säger sig arbeta för jämställdhet.
Jag har hört flera höga kvinnliga jurister reflektera över det faktum att vi har haft en sexualbrottslagstiftning som byggt på den manliga uppfattningen om kvinnlig sexualitet – nämligen den om att det krävs lite ”övertalning”. Som att kvinnor av naturen alltid skulle vara lite ”motsträviga” när det kommer till sex och att det därför skulle vara okej för män att ”ta för sig”.
Nu äntligen kanske polletten trillar ner. När vi är ”motsträviga” så kanske det beror på att vi helt enkelt inte vill ha sex just nu, eller med dig.
Debatten har pågått i tjugo år var det någon som sa. De politiska partierna har gradvis svängt. Mycket tack vare Madeleine Leijonhufvuds och FATTA:s enträgna påverkansarbete. Det finns naturligtvis även andra som också hjälpt till men ingen kan jämföra sig med Madeleine Leijonhufvud. Hon har lyckats nå fram till även de mest orubbliga manschauvinisterna och hon har stått pall för mycket skit.
De som lite föraktfullt kallar detta för ”signallagstiftning” eller är kritiska mot att staten lägger sig i vad som händer i våra sovrum, har fel.
Nu återstår att se hur våra domstolar kommer att använda sig av den lilla öppningen som regeringen lämnat om frivillighet och hur den nya regleringen om oaktsamhet kommer att tillämpas.
Och slutligen vill jag – en gång för alla – understryka att åklagaren fortfarande har den fulla bevisbördan och att det är precis så det ska vara.
Anna Wetterqvist
jurist och journalist på Dagens Juridik samt ansvarig för nätverket Legally Lady