KRÖNIKA från Dagens Juridik – av Nasrin Ghanbari, nybliven jurist från Stockholms universitet
Jag kom till Sverige som en 18-årig flicka, utan någon skolgång bakom mig. Jag växte upp i ett flyktingläger i Irak.
Som tjej och äldst i en syskonskara om sex barn fick jag inte gå i skola och blev istället förpassad till att ta hand om mina syskon och hemmet. Jag lyckades emellertid att på egen hand lära mig tala och skriva flera språk, däribland arabiska och engelska.
Väl i Sverige förstod jag att jag befann mig i ett helt annat samhälle som skiljde sig fundamentalt från det samhälle jag kom ifrån.
Jag brukar beskriva de två samhällena som stenåldern och det moderna samhället, det senare beskriver förstås det svenska samhället. Liknelsen av det tidigare samhället med stenåldern har sin grund i de enkla förhållandena vi levde under ifråga om exempelvis boendeförhållanden samt det vardagliga livet i övrigt som var oerhört enkelt och anspråkslöst.
I Sverige förstod jag snabbt att barn och flickor hade ett värde, att jag hade ett värde, och inte var något redskap som jag alltid hade trott. Jag förstod också att i Sverige fanns möjligheter att bli vad man ville, att man var fri att gifta sig med vem man ville och att respekt är något man gör sig förtjänt av.
Det var några fundamentala saker som jag snabbt tog till mig och genast kunde identifiera mig med. Det var de svenska värderingarna som jag kunde identifiera mig med.
Jag blev snabbt integrerad och bestämde mig för att vara en del av det svenska samhället. Jag lärde mig mina rättigheter och också mina skyldigheter som samhällskontraktet innebär mellan mig som svensk medborgare och Sverige. Den tacksamhet mot Sverige, som tagit emot mig där jag kan verka som en människa med värde och för de möjligheter jag fått erhålla, är mycket stor.
Jag bestämde mig snabbt för att min lojalitet alltid skulle vara med Sverige. Därför har jag alltid gjort mitt yttersta för att inte ligga det svenska samhället till last. Att alltid arbeta och göra det plikttroget. Att följa de svenska lagarna och respektera samt värna de demokratiska principerna Sverige bygger på.
Det faktum att jag saknade ekonomiska förutsättningar och hade föräldrar som var analfabeter skulle inte få utgöra ett hinder eller en ursäkt för att inte bli en del av samhället. Jag förstod att om man bara ville göra rätt för sig som människa är allt möjligt.
Idag har jag ännu en anledning att tacka Sverige och kan med stolthet konstatera att Sverige inte enkom bidragit till att jag kunnat leva som en människa som har ett värde och är fri, utan också att det möjliggjort en klassresa för mig eftersom jag för några veckor sedan tog mina sista poäng på juristprogrammet vid Stockholms universitet.
Det hade inte varit möjligt om jag fortfarande befunnit mig i ett flyktingläger någonstans i Mellanöstern. För allt detta vill jag tacka Dig, mitt land, Sverige!
Det kan inte ha undgått någon som läser min text att den främsta orsaken till publiceringen är att tacka Sverige för de möjligheter jag fått som individ. Det föreligger emellertid en ytterligare grund för min berättelse.
Min förhoppning är nämligen också att min historia skall kunna inspirera andra barn och unga som kommer till Sverige, och som jag gjorde, saknar vissa förutsättningar i livet, att kämpa för att lyckas i det nya landet.
En förutsättning för detta är emellertid att man är villig att betrakta det nya landet som sitt eget och har en vilja att efter bästa förmåga bidra till det.