Jag räknar till sju män – och en kvinna. Så ser fördelningen ut bland de åtta riksdagspartiernas rättspolitiska talespersoner när valrörelsen nu är igång på allvar.
Frågor om lag och ordning ligger enligt opinionsinstituten på fjärde plats bland valfrågorna och alla tävlar om skärpta straff och om upprättelse för brottsoffren. Men hur ska jag som kvinna förhålla mig till denna politik som verkar vara utformad av män, för män och om män?
Efter att Veckans Juridik Valspecial satt fokus på rättspolitiken under våren känner jag mig både som jurist och kvinna allt mer främmande inför de frågor som dominerar området lag och ordning i valrörelsen.
Vänsterpartiets Linda Westerlund Snecker är den enda kvinnliga rättspolitiska talespersonen och hon propagerar kunnigt och engagerat för en feministisk rättspolitik. Hon talar om brott som ett uttryck för patriarkala strukturer och maskulinitetsförtryck och om att kvinnor känner sig mer otrygga än män.
Hon säger att drömmen är ett samhälle där kvinnor inte går med nyckeln i handen när de ska hem på kvällen eller undrar om mannen som sitter bredvid på bussen ska börja tafsa på henne.
Hon säger att kvinnor ska ha samma frihet, makt och möjlighet att forma sina liv som vad män har och att vi därför behöver jämställdhet även inom rättspolitiken. För det återspeglar att vi alla – kvinnor, män och icke binära – är lika mycket värda.
Jag håller i grunden med Linda Westerlund Snecker men jag funderar samtidigt över det faktum att en majoritet av alla brott begås av män och en majoritet av alla brottsoffer också är män. Nu handlar ju inte rättspolitik enbart om brottslighet men det är detta ämnesområdet som dominerar diskussionerna.
De övriga sju – manliga – politikerna talar huvudsakligen om längre fängelsestraff i olika varianter och om upprättelse för brottsoffren. Lösningarna handlar om allt från att höja skadestånden, ta bort den automatiska villkorliga frigivningen till att ta bort ungdomsrabatter och mängdrabatter.
Det finns också förslag om att höja minimistraffen och införa nya former av fängelsestraff som innebär att personer ska kunna sitta inne mer eller mindre hela livet.
Några vill att utländska brottslingar ska utvisas i fler fall än i dag, eller ännu hellre avtjäna straffet i sina egna hemländer. De kanske till och med borde sitta på särskilda avdelningar eller anstalter med ”lägre standard” i väntan på att åka hem. Och de ska i vissa fall förlora sina svenska medborgarskap.
Hårdare hantering av unga lagöverträdare finns också på agendan. Åldern för när man är straffmyndig borde enligt vissa sänkas från 15 år till 13 år och 13-åringar ska kunna få fotboja samtidigt som straffrabatten för de som är under 21 år borde tas bort.
Någon vill att personer ska kunna portas från butiker där de har stulit och att bötesbeloppen ska tillfalla affärsägarna.
Jag sitter mitt i flödet av nyheter, förslag och utspel inom straffrättens område och jag kan inte låta bli att reflektera över det faktum att till exempel de kriminella gängen är unga killar, den organiserade brottsligheten är lite äldre killar och att de skjuter på varandra.
Samtidigt härjar till exempel manliga stöldligor från Baltikum och strippar lyxbilar och båtar på utrustning i Sverige där ägarskapet oftast är kopplat till män.
I allt detta ska den brottslighet som drabbar kvinnor också få plats. Men den brottsligheten har en helt annan karaktär. Nu pratar vi relationsvåld och sexualbrott. En brottslighet som för mitt kön är ett gigantiskt problem och som gör att jag och många andra kvinnor aktar oss för allt möjligt.
Detta påverkar vår vardag på ett högst påtagligt sätt och vår rädsla är många gånger större än de verkliga riskerna.
När en manlig bekant fick sin Porsche sönderslagen och strippad en sen natt var han mest irriterad över att det var telefonkö hos försäkringsbolaget. Men mentalt påverkade inte händelsen som sådan honom överhuvudtaget och han fortsatte med sitt vardagsliv som vanligt.
När en nära väninna råkade ut för en aggressiv stalker för ett par år sedan ändrade hon sina vardagsrutiner helt och hållet. Och hon ändrade sitt förhållningssätt till män i allmänhet. Skräcken sitter fortfarande i. Hon fick dessutom höra att det var hennes eget fel, hon hade ju ätit lunch med honom en gång.
Jag vet att jag inte täcker in hela bilden och att jag generaliserar men jag undrar verkligen om den rättspolitik som bedrivs i Sverige inför valet 2018 har någonting med alla oss som inte betecknar oss som män att göra.
Jag vägrar dock acceptera att rättspolitiken domineras och definieras av män. Fler kvinnliga talespersoner hade varit både på sin plats och en stor tillgång.
Anna Wetterqvist
Jurist och journalist på Dagens Juridik samt ansvarig för nätverket Legally Lady
Se Veckans Juridik Valspecial här >>
