Hur ser det ideala sättet ut att vara som människa för att bli accepterad som aktör i rätten? Den frågan ställer sig jur. dr Therése Fridström Montoya i sin nyutkomna bok ”Homo juridicus”.
– Jag ville veta mer om hur människors egenskaper och förmågor påverkar tillgängligheten till rätten. Jag vill också undersöka om det fanns likheter och skillnader i olika rättsområden. Redan i den romerska rätten bedömdes vissa människor som oförmögna att agera i rättsliga sammanhang och detta gäller även i dag, säger Therése Fridström Montoya.
Hon letar i sin bok ”Homo juridicus” efter den rättsliga idealmänniskan. Hon gör det genom att jämföra det som betraktas som avvikande med det som kan sägas vara det förväntade ”normala” sättet att vara som människa.
Allas lika värde
Det som framförallt intresserar henne är principerna om allas lika värde och likabehandling samt den människosyn som hon menar präglar vårt rättssystem.
Själv är Therése Fridström Montoya verksam vid Juridicum i Uppsala och har arbetat mycket med rättsfrågor inom socialtjänstområdet och med frågor inom personrätt och förmynderskap.
Inte kompetenta
Enligt henne hör frågor om människan som aktör i rätten hemma inom det som kallas för ”personrätt”. Detta eftersom reglerna om rättshandlingsförmåga också finns där.
Hon pekar till exempel på när barn, psykiskt sjuka och personer med intellektuella eller kognitiva funktionsnedsättningar inte betraktas som kompetenta att agera med rättslig verkan eller inte hålls ansvariga för sina handlingar.
Stor gråzon
Hon anser också att det saknas en ordentlig diskussion när det gäller krav på den rättsliga aktören i rättsordningen.
– Jag har bara skrapat på ytan till vad som tycks vara ett bråddjup. Föreställningar om förväntade karaktärsdrag och kompetenser finns, men de är inte uttalade. Även om jag har kommit fram till att vissa kompetenser har stor betydelse för vem som kan vara en aktör i rätten så finns det en stor gråzon, och varje situation är unik, förklarar hon.
– Men det är helt klart att dessa förväntningar får konsekvenser för människor när det gäller likabehandling, vem som till exempel får stöd i kontakter med rättstillämpande organ, vem som kan göra sig hörd, eller vem som anses ha ansvarsförmåga, eller vem som hålls ansvarig för sina handlingar.
Personer far illa
Nu efterlyser hon mer forskning på området för att ta reda på vad vi egentligen menar med likabehandling när människor är olika.
– Det finns kanske personer som far illa idag av att få ta för mycket ansvar, medan det tvärtom kanske också finns de som skulle klara av att ta mer ansvar än de gör.