Debattartikel från Dagens Juridik av Anna Rogalska Hedlund, jur. kand. specialiserad på fri- och rättighetsjuridik, tidigare medarbetare på Centrum för rättvisa, Europadomstolen och EU-kommissionen.
Det är inte konstigt att folk blir förvirrade av att en organisation som till synes har till syfte att omkullkasta vår demokrati och utplåna våra fri- och rättigheter ska kunna åberopa sina fri- och rättigheter för att kunna uppnå sitt syfte – att utplåna våra fri- och rättigheter.
Det blir en logisk kullerbytta och det blir bakvänt när polisen, som ska skydda individer och upprätthålla ordning, ska lägga ner resurser på att skydda den som försöker skada individer och ordningen.
Vari beror då denna förvirrade situation? Svaret ligger kanske i en avgörande skillnad i rättighetsskyddet i olika delar av vår rättsordning eller snarare vad jag skulle kalla en brist i den svenska grundlagen.
Våra fri- och rättigheter regleras som bekant på flera ställen, i våra grundlagar, i Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna som utgör svensk lag och i EU-Stadgan som är en integrerad del av den svenska rättsordningen.
Europakonventionen och EU-Stadgan innehåller ett i allt väsentligt likalydande förbud mot missbruk av rättigheter. Bestämmelserna, som är ett uttryck för principen om demokratins förmåga att försvara sig själv, har sitt ursprung i oron att personer eller grupper kan utnyttja fri- och rättighetsskyddet för att undergräva fri- och rättighetsskyddet och i förlängningen förgöra demokratin. Oron bottnar i historiska erfarenheter.
Svensk grundlag saknar en motsvarande bestämmelse. Därför kan vi ha en situation där en grupp inte har rätt att demonstrera enligt Europakonventionen och EU-Stadgan men samtidigt har det enligt vår grundlag.
Den fråga vi och de rättsvårdande myndigheterna bör ställa sig enligt Europakonventionen och EU-Stadgan är om Nordiska motståndsrörelsen genom att demonstrera syftar till att utplåna någon av de fri- och rättigheter som finns i konventionen respektive stadgan eller till att inskränka dem i större utsträckning än vad som där medgetts.
Om svaret på frågan om Nordiska motståndsrörelsens ansökan om demonstrationstillstånd utgör ett missbruk av en rättighet blir jakande så har de ingen rätt att demonstrera. Punkt. Det är logiskt och skapar ett sammanhållet system.
Europadomstolens praxis ger vägledning hur bedömningen ska göras. Förbudet att missbruka rättigheter har tillämpats i extrema och exceptionella fall där personer eller grupper har ansetts sträva efter att upprätta en totalitär regim, förespråkar allvarliga krigsbrott eller förnekar förintelsen.
Europadomstolen har också varit noga med att påpeka att bedömningen ska ske utifrån gruppens eller personens aktuella agenda inte enbart på agerande som ligger långt tillbaka i tiden.
Däremot anser inte Europadomstolen att det behöver gå så långt att personen eller gruppen faktiskt har kommit till makten och börjat vidta konkreta åtgärder för att förverkliga sin agenda utan det räcker att det föreligger fara att de gör det.
Det är dessutom viktigt att denna prövning görs av domstol eller i vart fall kan överprövas av domstol.
Det är ingalunda orimligt att komma till slutsatsen att Nordiska motståndsrörelsen missbrukar demonstrationsfriheten.
Vad jag kan se är Nordiska motståndsrörelsens mål att skapa en nationalsocialistisk stat som utgår från en rasbiologisk världsåskådning och de utnyttjar demonstrationsfriheten för att sprida sina idéer och rekrytera nya anhängare. Det är närmast ett skolboksexempel på en situation där principen om demokratins förmåga att försvara sig själv bör träda in.
Ribban för att anse att någon eller några missbrukar sina rättigheter måste dock ställas högt. Om svaret på frågan istället blir nekande så måste vi, även om många av oss inte delar Nordiska motståndsrörelsens åsikter och värderingar, bita i det sura äpplet och samhället måste bistå med sina resurser för att Nordiska motståndsrörelsen ska kunna utöva sin rätt att demonstrera.
Också i det läget ställs vi och de rättsvårdande myndigheterna inför ett antal bedömningsfrågor.
Redan idag medger ordningslagen begränsningar för att säkerhet och ordning ska kunna säkerhetsställas. Brottsbalken, däribland brottet hets mots folkgrupp, sätter också upp gränser för hur enskilda demonstranter får agera.
Polisen har redan villkorat Nordiska motståndsrörelsens demonstrationstillstånd genom att ändra tiden och vilken väg demonstrationen ska följa. Den nya tiden och vägen för demonstrationen visade sig gå i närheten av synagogan under en av de viktigaste judiska högtiderna, Yom Kippur.
Lämpligenheten i den nya tiden och vägen kan på goda grunder ifrågasättas, bland annat ur ett säkerhets- och ordningsperspektiv, och det är därför bra att bland annat Judiska församlingen i Göteborg har överklagat beslutet om demonstrationstillstånd.
Bedömningen i vilken utsträckning en demonstration ska begränsas i det enskilda fallet är också viktig men situationen som har uppstått i Göteborg tydliggör att detta i grund och botten inte är kärnfrågan.
Lösningen på problemet ligger inte heller i att generellt beskära demonstrationsfriheten genom utvidgningar av ordningslagen eller extensiva tolkningar av brottet hets mot folkgrupp. Att behandla symptomen botar inte sjukdomen.
Att det i den svenska grundlagen saknas en regel som möjliggör för demokratin att försvara sig själv är problematiskt. Det är en grundläggande fråga som vi i en demokrati bör ställa oss innan vi bistår med samhällets resurser för att upprätthålla fri- och rättighetsskyddet.
I förlängningen riskerar denna brist att leda till att folks tilltro till systemet urholkas. Det skulle vara en mycket olycklig utveckling.
